"Snart pratar vi bara med robotar”, påstår en rubrik på DN:s ledarsida (2025-01-07). Artikeln handlar om att Meta, företaget bakom Facebook och Instagram, låter AI skapa konton med profilbilder och presentationstexter. Vi vanliga dödliga ska alltså relatera till robotar i tron att de är människor av kött och blod.
Jag blir inte överraskad, möjligen lite bedrövad på det där uppgivna viset. Och jag frågar likt programledaren i På spåret: "Vart är vi på väg"?
Redan nu är det nästan kört om man vill prata med en livs levande människa i kontakten med myndigheter och företag. I våra smarta mobiler klickar vi oss fram i långa kedjor av valmöjligheter för att få kontakt med … en människa? En robot? Vem vet.
Robotiserade relationer kallas inom vård- och omsorgssektorn för välfärdsteknik. Jag har som representant för RPG (Riksförbundet pensionärsgemenskap) suttit i samtal med höjdare inom SKR (Sveriges kommuner och regioner) om den utveckling som ska minska behovet av mänsklig personal. Eller, som man säger inom SKR, underlätta vårdarnas arbete och öka de äldres trygghet. Jag har ställt frågor om de etiska konsekvenserna.
Vi befinner oss i ett läge när de demografiska kurvorna pekar åt ett tydligt håll – vi blir allt fler som når den ålder där vårdbehovet ökar – samtidigt som invandrare, de som i dag drar ett tungt lass inom vård och omsorg, helst ska förses med biljett till något land där de anses ha sina rötter. Är det då meningen att robotarna ska ta över? Hur mycket av den nuvarande utvecklingen drivs av behovet att spara pengar, och hur mycket drivs av verklig omsorg om vårdbehövande? Om hela människan, kropp, själ och ande?
Om man väger in det faktum att väldigt många äldre lider, verkligen lider, av ofrivillig ensamhet och kanske mer än någon annat önskar mänsklig kontakt, då måste robotiseringen och teknifieringen och digitaliseringen – kalla det vad du vill – ske med stor eftertanke.
Jag är inte fientligt inställd till teknik. Inte heller till välfärdsteknik. Många saker är jättebra. Larmsystem. Hjälp att dosera medicin. Med mera. Men vi behöver en bredare, och djupare, debatt om välfärdstekniken.
Maria Nilsson är lektor i vårdvetenskap vid Linnéuniversitetet. Hon har forskat kring välfärdsteknik och skrivit en avhandling om hur den används och hur den i sin tur speglar samhällets syn på gamla människor och deras anhöriga (www.forskning.se/2023/06/22/moraliska-problem-med-smarta-teknikprylar-till-aldre). Den är läsvärd och tankeväckande.
– Jag önskar att politiker och beslutsfattare kunde höja blicken och fundera över vilka etiska och moraliska problem det finns kopplat till välfärdsteknik. De behöver problematisera användandet av välfärdsteknik i stället för att se det som den enda lösningen, säger hon i en artikel publicerad på forskning.se.
Jag håller med. Väg in moraliska och etiska aspekter i en debatt om välfärdstekniken. Och sätt framför allt människan, den vårdbehövande och den vårdbehövandes anhöriga, i centrum.
